Om Häradskär

Häradskär ligger längst ute i havsbandet ungefär en mil från fastlandet. Det är ganska lågt och flackt och består av två skär som är förbundna av en spång. Växtligheten är typisk för utskärgård. Några tallar och vindpinade granar samt myckenhet av björk, asp, al och oxel. Vackrast är rönnarna som vid midsommartid klär hela skäret i vit blom och på hösten i ett rött skimmer.

HäradskärOm sommaren blommar strätta valeriana och älggräs runt stränderna, längre upp dominerar fackelblomster, renfana och ängsull. Ljung och enbuskar breder ut sig på gräsets bekostnad. Det är länge sedan djur betade här och höll de sma ängsbitarna öppna. Om vårarna häckar ejder, svärtor, änder och andra fåglar över hela skäret. Än så länge får de vara ostörda av människor och hundar. Det är en oskriven lag att man inte springer omkring hur som helst under häckningsperioden.

De båda skären som utgör Häradskär är två av Sveriges cirka 1700 ”kronoholmar”, det vill säga öar som ägs av staten. Öarna tillhörde kronan redan på Gustav Vasas tid och förmodligen även dessförinnan. Läget i ytterskärgården medförde att de blev attraktiva vid fiske. Befolkningen från fastlandet anlade enklare fiskelägen där de vistades periodvis. I många hundra år har människor levt och arbetat här ute, alltid beroende av havet och vädrets makter.

Vinterbild tagen under tidigt 1900-talFiskelägena i skärgården började anläggas under äldre medeltid, 1050-1250 eKr då fisken var en betydande handelsvara. Redan på 1500-talet var här ett allmänt fiskeläge, vilket bl.a. framgår av Gustav Vasas brev daterat
1 februari 1548. Fisket som bestod av strömming och torsk bedrevs under våren och eftersommaren. Under fiskeperioderna bodde fiskarna härute, på skyddade platser längs vikarna stod fiskebodarna tätt intill varandra. Man kan fortfarande se stengrunder och lämningar efter landningsplatser. Det skall även ha funnits ett par krogar. Fiskarna var Norrköpings- och Söderköpingsbor, landbönder och skärmän. Av kronan fanns särskilt anställda fiskare – kronofiskare. De vistades hela somrarna vid Häradskär och antagligen var det någon av dem som först blev bosatt och började lotsa fartyg i stora segelleden som gick tätt förbi.
Det allmänna fisket blev efterhand mindre betydande men fortsatte fram till 1800-talet.

Fiskarbefolkningen blev med sin lokalkännedom en stor tillgång för andra sjöfarande. Under årens lopp har många fartyg i nöd räddats av lotsarna på Häradskär. År 1677 blev lotsväsendet en statlig myndighet och tjugo år senare fick Häradskär en fast lotsstation. 291 år senare den 1 juli 1968 drogs lotsplatsen in och kvar blev då endast de två äldsta lotsarna.